Där det röjs med maskin

Tidningsartikel ”Där det röjs med maskin”. Virestadsvagnen imponerade den 18 augusti 1949.

Ute hos riksdagsman major Ragnar Aaby Ericson, Dansjö, Alvesta, var det stenröjning i parti härom dan.
7 stenröjningsvagnar, 1 bandtraktor, borraggregat m.m. var i arbete på ett fält, som indelats i liknande områden för att de olika typerna skulle få visa sitt arbetssätt.
Proven var anordnade av Statens maskinprovningar, som inbjudit representanter för myndigheter, lantbruksnämnder m.fl. att se arrangemangen. Bl.a. hedrade landshövding Fahlenius, Blekinge, proven med sin närvaro.
Samling skedde i Alvesta där direktör Harald A:son Moberg gav en resumé över de hittills vunna erfarenheterna. I tre bussar och 20-talet bilar begav sig sedan det omkring 200 personer stora sällskapet iväg till Vegby, Moheda, där lantbr. Sven Göransson visade fält som stenröjdes förra året och nu bar fina grödor. Vad som särskilt iakttogs var Göranssons praktiska sätt att lägga upp den brutna stenen så att den tog minsta möjliga plats. Direktör Moberg framhöll också att sättet var föredömligt. Göransson intervjuades och framhöll att hans lilla gård om 18-20 tunnland var i behpov av slät jord, varför han redan innan stenröjningsaggregaten kom i bruk bröt flera tunnland. Det blev då dubbelt så dyrt som med stenröjningsvagnen.

Denna bild har jag fått tillåtelse att hämta från JTI. En jämförelse med skrivelsen från Tändkulans Vänner nr 17 mars 1988 visar det sig vara en stenuppdragningsvagn Röjaslätt från Brorssons Mekaniska Verkstad i Mariannelund. Man vet inte var bilden är tagen men det skulle ju kunna vara relaterat till denna artikel tisdagen den 16 augusti 1949 när Statens maskinprovningar hade bjudit in representanter för myndigheter, hushållningssällskap m.fl. i södra Sverige för att övervara en demonstration i Allbo av stenröjningsvagnar m.m. En skara om ca 200 personer med skåningar, blekingar, smålänningar, öst- och västgötar, vilka med största intresse tog del av vad som förehades och fick erfara, att man numera mycket lätt kan göra stenbunden mark stenfri.

På fältet (vall med riklig stenförekomst) vid Dansjö stod sedan följande stenröjningsvagnar redo att börja brytningen: Billarpsvagnen, Lönnebergavagnen, Läckebyvagnen, Virestadsvagnen, Karatorp- och Rösslövsvagnen. Vidare fanns en 8-tons bandtraktor som rotade upp jorden med sina tenar av armsgrovlek. Dessutom fanns Vastorp och andra borraggregat som skötte om borrningen, varpå vagnarna med verklig fart åkte fram och lyfte 4-5-tonsstenar med stor lätthet. För att inte den församlade expertisen skulle vara i tvivelsmål om stenarnas vikt fanns även våg på platsen och direktör Moberg meddelade på kilot vad bjässarna vägde.

Att var för sig betygssätta vagnarna tillkommer inte oss. Alla har de sina fördelar, men i fråga om stenröjningsvagnar, måste man nog, som dir. Moberg framhöll kompromissa, ty de olika fordringarna, framkomlighet, god lyftförmåga, rymligt lastflak, god avlastningsförmåga så att man kan lägga upp stenarna högt, är inte lätta att förena i en enda typ. På oss verkade det som Virestadvagnen hade många fördelar och fyllde högt ställda anspråk. Beträffande bandtraktorn lämpar denna sig bra där transporterna är högst 50 meter och stenarna inte alltför stora. Traktorn har emellertid den fördelen att den lämnar marken lättare brukbar och ej fordrar så omständlig planering.

Dir. Moberg framhöll att frågan om ”det lönar sig att stenröja” inte alltid kan besvaras med huvudvikt vid det ekonomiska utlägget. Det kan också vara frågan om att få en skogsgård så pass bra att det är någon mening att driva jordbruk. Ofta får man också lägga känslomässiga synpunkter: sonen kanske reser om inte jorden kan brukas med maskin. Av allt att döma går den småländska stenen svåra tider till mötes. Fond.

Tillbaka till artikeln om min morfar Vincent Andersson och Stenröjningsvagnen.

Stenröjningsvagn, Vincent Andersson